Jag är Laila, fotografen bakom linsen.
Bor i Uddevalla, ute på landet och trivs bäst med när jag får vara kreativ och njuta av livets goda.
Att skriva om sig själv är alltid lite märkligt. Vem är man egentligen?
Mamma, fru, fotograf – ja, det är ju roller jag har. Men bakom dem finns också bara jag. En ganska nyfiken person som ofta försöker förstå människor och världen lite bättre. Livet går förstås upp och ner, som för alla, men jag har nog alltid haft en ganska stark tro på människor. Kanske lite blåögd ibland. Jag har nog ofta tagit människor på orden och haft svårt för ironi.
Med åren och erfarenheterna har jag blivit bättre på att ifrågasätta och se saker ur fler perspektiv. För vi människor är komplexa. Alla bär vi på historier om vad vi gått igenom eller går igenom just nu. Och just det tycker jag är så intressant.
Människor är intressanta.
Min historia
Jag är född i Norge, i Oslo. När jag var elva år kom jag till Sverige.
Jag minns fortfarande känslan av att vara lite annorlunda. Även om Norge och Sverige är nära varandra så kände jag mig som en invandrare. Jag hade till och med extrasvenska i skolan. Men redan året efter fick jag några av de högsta resultaten på svenska proven – något jag fortfarande kan le lite åt idag.
Det finns små saker jag fortfarande minns från den tiden. I Norge åt man till exempel inte varm lunch i skolan, utan hade med sig smörgåsar hemifrån och satt vid sitt skrivbord och åt. Kanske är det därför jag än idag är ganska tacksam för all mat som serveras.
Jag försöker äta hälsosamt, men jag har inga problem med att det ibland bara blir köttfärssås och makaroner. Det man har hemma räcker långt.
Minnen eller bristen på dom
Min barndom var inte helt enkel. Min pappa var alkoholist och varje helg drack han. Samtidigt har jag väldigt få tydliga minnen från min barndom.
Ibland har jag funderat på om det är något jag förträngt, eller om jag bara har ett väldigt dåligt minne. Jag vet faktiskt inte. Men det jag ofta minns tydligast är sådant som finns kvar på bilder.
Kanske är det också därför fotografi betyder så mycket för mig idag.
När skapandet började
På gymnasiet gick jag estetisk linje. Redan på högstadiet älskade jag att rita av fotografier med kol och blyerts. Jag var sällan särskilt abstrakt – jag ville se motivet framför mig och försöka fånga det så noggrant jag kunde.
Akvarell var nog det mest vågade jag gjorde. Det var nästan omöjligt att kontrollera, och kanske var det just därför det var lite befriande.
Fotografi fick jag prova på gymnasiet, och jag älskade det direkt. Jag minns känslan av att titta genom kameran och direkt se hur bilden kunde bli. Jag stod i mörkrum och framkallade bilder, kom ut helt svart i kläderna och i håret.
Det var också då jag började tänka mycket på djur och natur och blev vegetarian en period – mycket för att jag hade svårt att acceptera hur djur ibland behandlas.
Åren på Bohusläns musem
Efter gymnasiet fick jag praktik på Bohusläns museum som fotografassistent.
Det var en fantastisk tid. Inte bara för fotografin utan för miljön runt omkring. Jag rörde mig bland arkeologer, historiker och antikvarier. Föremål, konst och historia överallt.
Jag fick fotografera i studio och prova att arbeta med Hasselblad. Men samtidigt kände jag mig ofta inte tillräckligt teknisk. Jag hade två manliga fotografer som mentorer där – otroligt kunniga och tekniska.
Under många år efter det bar jag med mig en känsla av att jag borde kunna knäcka koden till den perfekta bilden. Den perfekta exponeringen. Den “rätta” tekniken.
Men jag kände aldrig riktigt att jag gjorde det.
En paus från fotografin
Efter den tiden hamnade jag i en helt annan värld. Jag började jobba på H&M och rörde mig mer in i den kommersiella branschen.
Livet gick vidare. Jag fick familj och kameran låg ofta kvar hemma.
Och ja – jag kan faktiskt ångra det ibland. För under de åren tog jag väldigt få bilder. Det var också tiden när mobilkameror började komma och man tyckte det var så smidigt att bara använda dem. Jag lade på konstiga filter och bytte mobil flera gånger.
Många bilder försvann längs vägen.
Det är en lång period av minnen som jag inte riktigt har kvar.
möt min lilla familj
De är mitt allt, min ryggrad och det absolut viktigaste för mig.
Min familj är min trygga punkt i livet.
De påminner mig varje dag om hur snabbt tiden går
– och varför bilder faktiskt betyder något.
1.
Henrik
Min man
2.
Felicia
Min dotter
3.
Saga
Min katt
Att hitta tillbaka till fotografin
Senare började jag studera e-handel och marknadsföring och hamnade så småningom i mediebranschen, där jag arbetar än idag.
Men för några år sedan började jag fotografera mer igen. Min bror var faktiskt den som till slut sa: “Du borde starta eget.”
Jag köpte en spegellös kamera och blev helt fascinerad. Plötsligt såg bilden i sökaren nästan exakt ut som den färdiga bilden.
Samtidigt kom jag in i nätverk med andra fotografer, många av dem kvinnor. Och det var nog där något klickade på riktigt.
Jag insåg att fotografi inte bara handlar om teknik och perfekta exponeringar.
Det är ett hantverk. Och det är konst.
Det handlar om känslan i bilden.
Och det var nog där jag kände att jag hittade hem igen.
Mitt varför inom fotografi
Än idag kan jag ibland höra en liten röst som säger att jag kanske inte kan foto på riktigt.
Men så möter jag mina kunder. Och när jag ser deras reaktioner på bilderna blir jag alltid lika glad.
För jag vet hur värdefulla minnen är.
Och jag vet också hur det känns när de saknas.
Kanske är det just därför jag gör det här.
Läs mer om familjefotografering
Portfolio
Upptäck fler av mina foton
Vad önskar du boka?